För några veckor sedan presenterade Kommittén för arbetskraftsinvandring sin utredning om hur Sverige bör ställa sig till arbetskraftsinvandring från länder utanför EES-området. Rapporten väcker förhoppningar om att Sverige kan bli det mest öppna och generösa EU-landet vad gäller arbetskraftsinvandring. Detta vore positivt inte bara ur ett nationellt ekonomiskt perspektiv utan skulle också kunna ses som ett första steg mot ett nytt synsätt på migration och utveckling.
Migration har alltid funnits och är en företeelse som inte kommer att försvinna. Fattigdom, konflikt och en global strukturell snedfördelning av resurser kan ses som bakomliggande orsaker till människors vilja att lämna sina hem för att söka en bättre framtid i ett främmande land. I mottagarländer för migranter och flyktingar upplevs dock många gånger migrationsströmmar som ett hot och som något onaturligt. Denna uppfattning innehas inte endast av högerextrema grupper utan präglar hela debatten om migrationsfrågor. USA har nyligen beslutat att bygga en mur längs mexikanska gränsen med en förhoppning om att kunna förhindra den illegala immigrationen från Mexiko. EU: s Schengensamarbete bygger på en liknande målsättning om en ökad gränskontroll. Eftersom viljan att migrera knappast kommer att minska genom dessa typer av åtgärder är behovet av att skapa lagliga migrationskanaler akut. Att fortsätta på den inslagna vägen med mer restriktiva migrationsregler kommer leda till att illegal människohandeln och därmed förenliga problem ökar i omfattning. Mot bakgrund av detta utgör arbetskraftinvandring ett första steg att på ett mer ansvarsfullt sätt hantera migrationsfrågan.
Arbetskraftsinvandring är dock långt ifrån okontroversiellt. Möjligheten att arbeta i Sverige kommer förmodligen endast ges en välutbildad elit i sändarländer och därmed inte på ett direkt sätt komma mer utsatta grupper till del. Således kan arbetskraftsinvandring ge upphov till så kallad ”brain-drain”. Denna problematik är påtaglig i exempelvis Senegal där nyutbildade senegalesiska sjuksköterskor väljer att arbeta i Frankrike istället för i hemlandet. Brain-drainproblematiken måste dock förstås mot bakgrund av att arbetskraftsmigration genererar ”remittances” – penningöverföringar från migrant till släktingar i hemlandet – vilket kan få positiva konsekvenser för sändarlandets utveckling. En något kontroversiell metod för att adressera brain-drain problemet är att låta den arbetande migranten återvända till hemlandet efter ett antal års arbete. Delvis denna linje driver Kommittén för arbetskraftsinvandring genom att vilja ge maximalt 48 månaders arbetstillstånd och först därefter möjlighet till permanent uppehållstillstånd. Genom en policy av detta slag skulle den kompetens och erfarenhet som migranten får genom arbete i Sverige även komma sändarlandet till del. Detta förslag andas en logik a la Världsbanken där den enskilde migranten tilldelas ett instrumentellt värde för att bidra till statens utveckling. I en ideal värld är detta ej eftersträvansvärt, men det är samtidigt svårt att bortse från att en pragmatisk policy av detta slag skulle kunna bidra till ökad global utveckling.
Att förespråka återvändningspolitik riskerar emellertid att förstärka en felaktig bild av migration som någonting onaturligt. En viktig målsättning i dagsläget är att öppna fler legala migrationskanaler och vidare motverka en primordial syn på migration som en anomali i statssystemet. Arbetskraftsinvandring utgör i detta sammanhang ett steg i rätt riktning och något som vi bör välkomna.
