Några av den muslimska världens mest inflytelserika religiösa ledare samlades i Kairo för att tala om kvinnokön – resultatet kan förändra utsikten för tusentals flickor som till priset av sina underliv tvingas in i ett känslolöst vuxenliv.
Kvinnlig könsstympning är vanligt förekommande i Egypten, liksom i Nordafrika i övrigt, men återfinns i huvudsak inom den muslimska världen. Enligt den tyska människorättsorganisationen Target, som även anordnade mötet mellan de religösa ledarna i Kairo, stympas 8000 flickor dagligen och 150 miljoner kvinnor lever idag med konsekvenserna av det. De vanligaste förklaringarna till den fortsatta misshandeln är av religiös karaktär. Att det, likt omskärning av pojkar, är ett påbud från Gud.
Detta menar dock de religiöst upplysta nu att det är en felaktig uppfattning. Det finns inga påbud eller ens skildringar av detta ingrepp i koranen och, som stormuftin Ali Gomaa påpekar – ”Profeten omskar inte sina döttrar”. Enligt Koranen är det förbjudet att (oprovocerat) åsamka någon fysisk eller psykisk smärta och denna regel bör även gälla könsstympning. Faktum är att dessa vidrigheter kan spåras tillbaka till tider långt innan Profeten Mohammeds (FVMH) upplysning, och härstammar från den afrikanska kontinenten. Anledningen till att det inte omnämns i Koranen är förmodligen så enkelt som att det inte förekom på den arabiska halvön vid tiden för dess tillblivelse.
Det är inte första gången som detta faktum konstateras och religiösa ledare har tidigare, om än ogärna, förklarat att det inte är ett ”måste” att omskära sina döttrar. Gårdagens fördömanden var dock mer unisont och välbevakat än tidigare och förhoppningen är naturligtvis att budskapen nu skall nå till de stora massorna. Religionen har nu strukits som ursäkt till ett av världens mest vedervärdiga övergrepp – nu kvarstår bara traditionen.
Kvinnlig könsstympning förekommer i varierande utsträckning i hela västafrika, trots att flera stater, t.ex. Burkina Faso och Senegal, har förbjudit det genom lagstiftning. I Senegal beräknas 20 % av flickorna som fötts efter att förbudet trädde i kraft ändå ha blivit stympade, ett tecken på att traditionen är så sjupt rotad att många är beredda att riskera att bli straffade för att följa den.
I Mali, ett av de värst drabbade länderna i regionen, finns ännu inget lagstadgat förbud mot övergreppet, men staten arbetar sedan flera år tillbaka aktivt tillsammans med organisationer i det civila samhället för att sprida information om de stora riskerna med kvinnlig könsstympning. Ett tungt arbete i ett land där 80-90 % av kvinnorna över 15 år har utsatts för övergreppet.
Om statlig reglering och informationsspridning inte räcker – vilka metoder kan man då ta till för att bryta destruktiva traditioner? Hur kan vi i länder som förskonats från denna – faktiskt – dödliga sed, agera för barnen och kvinnorna som riskerar eller redan har blivit utsatta – utan att ta oss kulturimperialistiska friheter?
Det är nästan den svåraste fråga jag vet, det är den frågan jag bråkar med varje dag mellan 8-17, och den är precis lika svår oavsett vilket utsatt land, folkgrupp, eller problem jag än tillfälligtvis råkar arbeta med.
I det här fallet anser jag att humanismen måste trumfa alla kulturimperialistiska betänkanden. Individen måste åtnjuta en så pass stor kulturell frihet att hon kan motsäga sig fysiska övergrepp som sker mot hennes vilja, samtidigt som samhället i övrigt måste visa en tillräcklig tolerans att låta henne göra det. Jag är övertygad om att könsstympning nära nog uteslutande sker motvilligt och därmed alltid är att betrakta som övergrepp – det kan inte finnas något moraliskt försvar för ett sådant institutionerat förtryck.
Ingreppet är inte bara förenat med livsfara, det är i bästa fall ett brutalt kontrollmedel som förnekar människor en viktig del av sin identitet. En sexuell lobotomi som skapar ett ensidigt monopol på liv och lust.