Det var med stort nöje och förvåning som jag läste artikeln ”In Raising the World’s I.Q, the Secret’s in the Salt” i NYT. Den uppmärksammade läsaren om ett problem som för mig var helt nytt och berättade om ett lyckat exempel på ett lyckat projekt. Problemet som lösts i Kazakstan var brist på jod i medborgarnas diet. Jodbrist leder som vi vet till bla struma men är enligt studier den största botbara orsaken till mental efterblivenhet, kretinism och dvärgväxt. I korta ordalag så leder jodbrist till en fördummad befolkning.
I Kazakstan har kampanjen för jodat salt mött klassiska problem för utvecklingsländer som myter om jodets inverkan och misstro till allt som kommer som påbud från regeringen. I Kazakstan fanns även en lobby mot jodberikning, bestående av saltbolag som förväntade sig ökade kostnader. Men tackvare ett starkt engagemang från USAID och FN berikar idag de största saltproducenterna sitt salt med jod och bristsjukdomar blir allt mer sällsynta. Kazakstans parlament medverkar också till utvecklingen.
Problemet är givetvis inte lokalt utan gäller stora delar av den underutvecklade världen. Bara i den centralasiatiska regionen använder endast 28% jodberikat salt. Kazakstan har haft speciella förrutsättningar som gjort succen möjlig. Till exempel har saltproduktionen till 80% varit koncentrerad till landets största saltföretag, Aral Tuz. I närliggande Pakistan populeras marknaden av cirka 600 mindre saltproducenter. En läsförmåga på 98% och en blomstrande ekonomi tackvare olja och gas anses också vara bakgrunder till den lyckade utvecklingen.
Jodberikat salt i Kazakstan är en solskenshistoria om hur utveckling kan göras relativt enkel om de rätta förrutsättningarna finns. Troligtvis ligger mycket i att det är en relativt billig process att tillsätta jod i salt. Men det är väldigt kul att i tider som dessa finna exempel på hur internationella organisationers arbete hjälper och får en att fortsätta tro på global solidaritet.
