Lyxens höga pris
Choklad är något av det bästa som finns enligt undertecknad. Det är just därför rapporter som Swedwatch och Lutherhjälpens rapport “Chokladens mörka hemlighet” som publicerades förra året gör mig så ledsen, men tyvärr inte ett dugg förvånad. Trots kvällstidningarnas underbara rubriker som kommer då och då om att ”choklad gör dig friskare!” och ”Choklad är bra för hjärtat” så vet vi ju alla att det är en lyxvara vi pratar om. Inget nödvändigt och inget livsavgörande. Trots detta är kakaon extremt livsavgörande och till och med livsförstörande för de hundratusentals arbetare på kakaoodlingarna i främst Västafrika och Sydamerika.
I rapporten staplas hemskheter upp, arbetare får ingen skyddsutrustning och blir därför sjuka av kemikalierna som används för att bespruta plantorna, arbetarna förbjuda att lämna plantagen, de får ingen lön första året, ingen möjlighet finns att organisera sig fackligt, tvångsarbete och barnarbete pågår. Fattiga barn från Burkina Faso och Mali rymmer hemifrån, får hjälp av en släkting eller vän att ta sig till plantagerna i Elfenbenskusten och Ghana, väl där dras resan av från deras extremt sparsamma lön, och barnen är fast i hårt arbete under oöverskådlig framtid. Och allt detta för att jag vill ha chokladmousse till efterrätt.
Många av dessa problem är dock reglerade i ILOs, (International Labour Organisation, FN:s organ för arbete) olika konventioner. ILO:s konvention nummer 138 reglerar minimiåldern för arbete. Det fastslås att barn under 18 inte får utföra skadligt arbete och att barn under 15 inte får anställas överhuvudtaget, undantag kan dock göras för utvecklingsländer, men barn under 14 får aldrig anställas. Elfenbenskusten har ratificerat konventionen till skillnad från Ghana. ILO har även tagit fram två konventioner om tvångsarbete, nummer 29 och nummer 105. Både Elfenbenskusten och Ghana har ratificerat konventionerna. Både Elfenbenskusten och Ghana har ratificerat ILO-konventionen nummer 182 om de värsta formerna av barnarbete och har därmed förbundit sig att se till att barn inte utför arbete som kan skada dem. Båda länderna har ratificerat ILO-konventionerna 87 och 98 om rätten för arbetare att organisera sig fackligt. Undersökningar visar klart och tydligt att dessa konventioner bryts mot. Men internationell rätt är ju som vi alla vet ganska tandlös när det gäller sådana ting.
Så ska företagen börja istället? Det har under senare år startats ett antal initiativ för att komma till rätta med problemen. Men alla skyller ifrån sig. Producentländerna kan inte ställa krav på multinationella företagen, då åker de någon annanstans. Men multinationella företagen köper inte kakao direkt från odlingarna utan från mellanhänder i Europa. Därför hävdar de att de inte kan påverka odlingsföreståndarna överhuvudtaget. Priset på kakao pressas hela tiden ner, priset idag är bara en femtedel av vad det var för 20 år sedan, och frågan är om priset för oss konsumenter skulle höjas, skulle det nå ända ner till plantagernas arbetare? Är vi villiga att göra det då? Och var ska vi börja? Vem ska börja? Problemen är desamma gällande kläder, tomater, leksaker och diamanter.