Fortsätt utrota fattigdomen NU!

Precis som i övriga samhället verkar det gå trender i de utrikespolitiska områden som täcks i medier och andra forum. Detta kan naturligtvis få förödande konsekvenser, eftersom det på andra sidan politiken oftast finns människor som på ett eller annat sätt drabbas av att vi trendkänsliga nordbor inte anser att just deras problem känns helt inne våren 2007, eller när det nu kan vara. Vissa ämnen, främst de påtagliga hot som rör oss alla, såsom den globala uppvärmningen och spridningen av hiv-viruset, är ständigt aktuella och i den politiska hetluften. Så måste det vara, allt annat vore bokstavligen en katastrof. Men det finns gott om missförhållanden därute som bara får vår uppmärksamhet under en begränsad period och sedan tycks falla i glömska, trots att själva problemet kvarstår och kanske till och med har vuxit. Vad hände t.ex. med de vita armbanden?

De vita armbanden som satt på snart sagt var mans, och kvinnas, hand för ett par år sedan, var en symbol för den världsomspännande kampanjen GCAP, eller Global Call to Action Against Poverty, vars svenska del kallades ”Utrota fattigdomen nu”, och som avslutades i oktober 2006. Kortfattat bestod kampanjen av bedrivande av lobbying för fattigdomsbekämpning, där rättvis handel och skuldavskrivning stod i fokus. Armbanden blev en symbol för att man var med och stöttade, och således indirekt en symbol för att bäraren var en individ med högre och ädlare syften i livet än sin egennytta. Snart följde kampanjer och armband i alla regnbågens färger. Det gula bandet till stöd för cancerdrabbade, det blå bandet med ett inte helt klarlagt syfte att på olika sätt hjälpa utsatta barn (även här verkar Bono ha varit inblandad). Någon slags dekadens i trenden infann sig här hemma ungefär samtidigt som armbanden gick att köpa av var och varannan marknadsknalle längs våra svenska sommarvägar, neonrosa band med inskriptionen ”I love my dog!” eller varför inte ett diskret ljusgrönt med ”Världens bästa mormor”. Fattigdomsbekämpning stod liksom inte längre lika självklart i centrum, skuldavskrivning var, och är, inte längre det givna samtalsämnet. Inte ens bland oss världsfredsnördar.

Vilket är lite synd, med tanke på att problematiken i allra högsta grad kvarstår, och dessutom eskalerar i samma rasande höga takt som lån tas för att betala räntor på lån som tagits för att betala räntor på lån som tagits för att betala räntor [...] på lån som tagits för att betala räntor på lån som i många fall tagits av en icke-demokratisk regim för många år sedan. Ett tydligt exempel är Argentina. Många associerar nog till eldiga danser och fotbollslegender snarare än till extrem och utbredd fattigdom när det gäller Argentina. Landet har för närvarande omkring 7 miljarder USD (det blir väldigt många nollor i SEK) i budgetöverskott på sin statsbudget, och producerar årligen ungefär åtta gånger mer mat än vad den egna befolkningen behöver. Ändå lever 13 miljoner argentinare på mindre än 2 USD om dagen. Ändå bedöms Argentina av den svenska exportkreditnämnden ligga på risknivå 7 på en 7-gradig skala. Hur kan det hänga ihop?

1975, då militärjuntan tog makten, låg den argentinska utlandsskulden på knappt 8 miljoner USD. Regimen tog under sina åtta år många och stora nya lån av IMF för att finansiera sin politik och verksamhet i landet, och då den föll 1983 hade utlandsskulden vuxit till 45 miljoner USD. Argentina betraktades nu som ett ”högriskland” och räntorna för återbetalning till IMF och Världsbanken höjdes under 1990-talet till uppemot 25 %. Detta är den s.k. skuldfällan, Argentina liksom många andra länder sitter fast i den och tvingas ta nya lån för att ens kunna betala räntorna på de ursprungliga. Et voilà; ett klassiskt moment 22.

Sverige är inget betydande långivarland, och kan kanske inte åstadkomma så mycket genom att efterskänka de skulder som finns. Däremot spelar vi en större roll som betydande delägarland i Världsbanken, där vi kan vara med och påverka den politik som drivs på internationell nivå i frågan. De illegitima skulderna, som på engelska ofta benämns med det starkare och mer rättmätiga uttrycket Odious debts, är inte bara etiskt förkastliga utan även i många fall juridiskt ogiltiga. I Argentinas och flera andra länders fall är matematiken enkel; lånen gavs till en icke folkvald regim som begick brott mot mänskligheten. Det är följdaktligen helt orimligt av långivarländerna att kräva tillbaka lånesumman, än mindre den ocker-artade räntan som lagts på skulden sedan lånet togs.

Så om du hittar ditt gamla vita armband i en låda där hemma – trä det runt din hand igen. Eller ännu bättre – agera nu för avskrivning av de fattiga ländernas utlandsskulder med illegitimt ursprung. Makten är närmare dig än du tror.

Fotnot: De för Argentina specifika siffrorna i detta inlägg kommer från ett seminarium som hölls i Stockholm den 29 mars av den argentinske teologen Angel Furlan som är talesperson för det Lutherska världsförbundets påverkansprogram för illegitima skulder i Latinamerika.