Jag har nu under snart ett års tid i olika sammanhang kommit i kontakt med, och försökt förstå mig på, frågan kring Kosovos framtida status. Jag har varit där och sett hur det faktiskt sett ut och försökt förstå. Jag har försökt att förstå vad konsekvenserna kan bli, jag har försökt koppla inrikespolitiska händelser i Serbien och EU:s utvidgningspolitik till Kosovo. Jag har försökt röna ut huruvida säkerhetsrådet förr eller senare kommer nå ett beslut och tyckt det är märkligt att femton utvalda länder skall få besluta om en provins framtid. Det enda jag kan bidra med är några funderingar. Kosovo kommer förr eller senare att bli självständigt. Det är jag övertygad om. Det beror inte enbart på att USA och EU enats om att det är enda vägen. Det beror också på att det i realiteten är omöjligt att efter snart tio år återinförliva provinsen i det land som 90 procent av befolkningen starkt ogillar, inte helt utan anledning. Det riskerar att innebära flera år av gerilla/befrielsekrig. Det önskas inte av någon, framförallt inte av omvärlden, och i detta fall är det omvärlden som bestämmer. Eller närmare bestämt säkerhetsrådet.
Kosovo kommer förr eller senare att bli självständigt. Det är jag övertygad om. Det beror inte enbart på att USA och EU enats om att det är enda vägen. Det beror också på att det i realiteten är omöjligt att efter snart tio år återinförliva provinsen i det land som 90 procent av befolkningen starkt ogillar, inte helt utan anledning. Det riskerar att innebära flera år av gerilla/befrielsekrig. Det önskas inte av någon, framförallt inte av omvärlden, och i detta fall är det omvärlden som bestämmer. Eller närmare bestämt säkerhetsrådet.
Inom säkerhetsrådet finns det starka förespråkarna för en självständighet i EU-länderna och USA. De latinamerikanska verkar inte vilja bråka. Då återstår tre afrikanska länder, Kina och Ryssland. Vad är då deras problem?
I de afrikanska ländernas fall (eventuellt också de asiatiska), främst Sydafrikas kan det anas ett anti-västargument som kanske grundar sig i Sydafrikas vilja att vara en stormakt. Men också känsligheten kring suveränitetsprincipen, paradoxen som på samma gång skapat och försvårat det internationella systemet. Afrika har ju haft sin beskärda del av det man anser vara imperialism och utländsk inblandning i interna angelägenheter. Likaså av potentiella utbrytargrupper. Sudan kommer inom kort styckas upp och det finns flera stater som riskerar gå samma öde till mötes. Afrikanska länder, liksom många andra, hyser oro över att Kosovo skall bli ett prejudikatsfall, både gällande säkerhetsrådets rätt att besluta om territorium och utbrytargruppers rätt till självständighet. EU+USA försäkrar att så inte skall bli fallet, men säkerhetsrådet agerande har stor betydelse. Ett beslut om självständighet för Kosovo kommer om inte annat att ge separatiströrelser ytterligare energi.
Kina har intagit en avvaktande ståndpunkt, det har diskuterats om de möjligen anser att då det är ett europeiskt problem är det upp till européerna att lösa problemet. Jag tror inte att Kina i nuläget anser problemet vara löst. Även Kina har ju vissa problem med säkerhetsrådets inblandning i interna angelägenheter. Deras ståndpunkt verkar oklar, men de har inte alls visat sig vara lika obstinata som Ryssland.
Detta Ryssland som febrilt letar efter en identitet och som verkat ha funnit den i och med sitt agerande som i många fall påminner om en obstinat tonårings. Det kommer att bli mycket intressant att se om Ryssland verkligen kommer att göra verklighet av hotet om veto, eller om hotet om veto får EU+USA att backa. Förhandling och maktspel när det är som bäst. Synd bara att det berör riktiga människor.
I det fall att Ryssland faktiskt utnyttjar sitt veto har vissa länder indikerat att de kommer att erkänna Kosovos suveränitet bilateralt. Ett mer normalt förfarande i dessa sammanhang. I fall detta är något eftersträvansvärt låter jag vara osagt. Men jag är något skeptisk till att femton länder, som i vissa fall har mycket lite med frågan att göra, skall besluta om en regions framtid. Men frågan är vad det finns för alternativ. Jag har egentligen inga. Situationen är som den är.
Den storpolitiska realiteten som styr Kosovos framtida öde är komplex. DN:s Maciej Zaremba försöker i en artikelserie (del två av fyra läses här) visa på hur vardagslivet i Pristina ser ut och samtidigt visa på hur dåligt förberett provinsen är för självständighet, mycket tack vare FN. Jag rekommenderar läsning och även om artiklarna hittills varit något raljerande ger det en kuslig inblick i hur illa skött Kosovo är från dag ett (och även i hur sorligt dåligt skötta vissa FN-missioner tillåts vara). Nu ska ett FN-organ och dess medlemmar avsluta historien. Vi får hoppas det blir ett lyckligt sådant.
