Därför är landfokuseringen bra
Måndagen den 27 augusti presenterade biståndsminister Gunilla Carlsson den reducering av antalet biståndsländer som går under namnet landfokusering. Valet av länder kommer alltid att kunna diskuteras men i det stor hela anser jag att den strategi som påbörjades redan under den gamla regeringen är positiv. Stora delar av det svenska biståndet placeras i multilaterala organisationer och det som blir över kan med fördel fokuseras på länder som verkligen behöver Sveriges hjälp.
Valet av länder kan i flera fall sägas spegla alliansregeringen. Flera länder med socialistiskt styre, såsom Vietnam, Kina, Kuba och Nicaragua fasas ut. Stora delar av Asien lämnas, samtidigt som större fokus läggs på länder i EU:s närområde. Gemensamt för flera av utfasningsländerna är att de uppnått en viss utvecklingsnivå och därför inte är i samma behov av bistånd. Vid en cyniskt maktpolitisk analys skulle detta kunna användas som bevis för det är lätt att stödja länder så länge de inte är något ekonomiskt hot mot rådande ordning. Gemensamt är också att utfasningsländerna har tveksamma värderingar gällande demokrati och mänskliga rättigheter såsom Ryssland, Kina, Burma och (det sällan kritiserade och älskade svenska turistmålet) Thailand. Något som ligger i linje med alliansens tidigare uttalande om att mänskliga rättigheter skall spela en större roll i biståndspolitiken. Frågan kan givetvis ställas huruvida MR-situationen förbättras av att biståndet försvinner, dock fortsätter ju arbetet i andra former samt genom andra länder och internationella organisationer.
Med detta sagt vill jag nu förklara varför jag tycker landfokuseringen är bra:
1. En uppenbar fördel torde vara att det är enklare att effektivt fokusera på ett färre antal länder. Resurserna, såväl de mänskliga som ekonomiska, kan specialiseras ytterligare och förhoppningsvis bidra till ökad effektivitet och bättre resultat.
2. Sverige kan påverka ytterligare i länder där fokus ligger. Istället för att vara tolfte största givare i land x tycker jag det är bättre att använda de pengarna till att bli större i ett land där Sverige redan är stort. Inflytande torde bli större och dessutom tvingas länder som uppenbarligen har större intressen i land x att fokusera ytterligare.
3. Den regionala fokuseringen som gjorts är bra. Fokus ligger klart och tydligt på två områden, Öst- och Centralafrika samt EU:s östra närområde. I dessa områden är behovet av regionala samarbeten stort. Kan Sverige genom bistånd bidra till detta vore det en fantastisk hjälp. Ett bättre samarbete på Balkan skulle alla tjäna på.
4. Beslutet att inte ge bistånd till ex. Kina och Ryssland innebär förhoppningsvis att regeringarna själva tar tag i problemen (även om MR-arbetet knappast ligger högt på nämnda regeringars agendor). Att Kina agerar aktiv biståndsgivare i Afrika med vad som verkar vara tveksamma metoder på tveksamma grunder, samtidigt som de mottar bistånd från Sverige är paradoxalt. Nu fokuseras det svenska biståndet direkt på Afrika istället vilket i mina ögon är naturligare.
Givetvis är det också välkommet att biståndet i kronor räknat inte sänks, snarare ökas på grund av BNI ökar. Mer pengar till färre alltså. Det som låter som en parodi på högerpolitik är i detta fall bra. Nu återstår bara för SIDA att hitta relevanta projekt att placera pengarna i.
tisdag 28 augusti, 2007 kl. 23:21
Jag håller mer. Tror att fokus är nödvändigt för att uppnå effektivitet.
Däremot funderar jag på om fokusering inte även gör nedskärningar i budgeten enklare? Är rädd för att det är skitsnack av Gunilla Carlsson att hon inte vet hur den kommande budgeten kommer drabba hennes departement.
Jag blir inte förvånad om det kommer en sänkning också av antalet kronor som vi bistår omvärlden med.
torsdag 30 augusti, 2007 kl. 2:38
SIDA’s standard kommentar ar nu “vi ska nu satsa på aktörssamverkan inom prioriterade områden såsom miljö, demokrati och mänskliga rättigheter.”
SIDA har alltid anvant floskler for att forsoka lata klok nar man beskriver sin fatalt misslyckade verksamhet. Sossarna har alltid fokuserats SIDA hjalp till krigforande kommunist diktaturer. De ar for manga att rakna upp men nagra av sossarna favorit regimer har varit, Nord Vietnam, Kuba, Angola, Mozambique, Nord Korea, Kina, Zimbabwe. Borgar regeringar har inte andrat mycket pa den politiken, dom minskade visst stodet till Kuba men inte mycket mer. Zimbabwe har fatt over 4 miljarder kr, stodet fortsatter nu med 130 miljoner per ar trots att regimen overgatt till total diktatur och anser sej ha rad att fora krig I andra lander. Hur effektiv har hjalpen varit? Nu ar det 80% arbetsloshet, 100.000 % inflation, medel livslangden minskar varje ar. Om man antar att 5 miljoner var utfattiga for 20 ar sedan, sa ar nog dubblet sa manga utfattiga idag. Dessutom sa fanns det jobb till de 5 miljoner fattiga for 20 ar sedan. Knappt nagon har jobb idag pga den socialistiska politiken som har forstatligat det mesta i landet. Som summering maste man konstatera att all u-hjalp till detta och manga andra lander har varit total bortkastad. 4-5 miljarder svenska kronor bortkastade pa sossarnas experiment med hjalpa regimen forvandlas ifran en kapitalistisk kornbod mitt i sodra afrika till en fatalt misslyckad socialistisk planekonomi. SIDA’s babbel, struntprat och fina ordval hjalper inte de miljoner som tvingats pa flykt eller mordats av de krigforande kommunist regimer som sverige bidragit till. Detta ar ett morkt kapitel i svensk historia som maste upphora och utvarderas, och talas om sa skattbetalarna far reda pa vad vi gjort. Sanningarna har fortigits for lange.